Själen

Kan man leva utan sin själ? Det är en fråga jag funderat möe på senaste dagarna. Allt jag gör just nu sker med viljekraft och med huvudet, känslorna är som bortkopplade. Det känns som att kroppen är separerad från mina känslor och min själ. Jag ser mig själv utifrån. Får jag tex. en kram av maken kan jag tänka och förstå att det är något bra, något positivt, men jag kan int känna kramen. Eller som i söndags då vi var på julkonsert i Smyrnakyrkan så kunde jag med mitt intellekt förstå att det var vacker musik och sång, men jag kunde inte uppleva den och vara närvarande i det som hände. Det är ett märkligt tillstånd att känna sig så tom och innehållslös. Som att den jag är inte existerar mer. Att jag har ett hål i min själ och ett tomrum som är fyllt med mörker. Det är konstigt att vara så avtrubbad, inåtvänt när man är van att bry sig om andra och vara engagerad. Men jag orkar int ta in vad som händer runtomkring just nu. Jag orkar inte lyssna. Men enligt de runtomkring mig finns Linda kvar, jag kan bara inte se henne just nu pga. min sjukdom...

Träffade min psykiatriker idag. Det kändes tryggt och skönt, men samtidigt jobbigt och påfrestande. Min sjukskrivning kommer bli förlängd och jag kommer fortsätta få bra stöttning och ta medicin. De tog även lite blodprover på mig idag. Svårstucken som jag är tog de fyra försök innan de fick blod. Min mor är fortfarande kvar och fungerar som ett slags "boendestöd" för mig. Hon hjälper mig att handla, tvätta, städa, laga mat och göra sådan vardagliga ting som jag annars gör utan att tänka på, men som nu innebär en kraftansträngning Det är frustrerande och märka att man int orkar särskilt möe. Att en promenad till affären känns som ett maratonlopp.

Jag tror jag har svårt att tillåta mig vara sjuk, jag måste vara duktig och kämpa på. Men samtidigt vet jag att jag måste tvinga mig själv att göra saker och inte bara ligga i sängen för annars blir jag bara sämre och sämre. Men som min psykiatriker sa skall jag int bota mig själv. Jag måste tillåta mig själv att vara patient och låta andra ta hand om mig nu. Jag tror att jag analyserar mig själv och mina tankar för möe i strävan efter att ta reda på vad som är sjukt och friskt. Jag måste sluta med det och bara försöka vara i nuet och låta själen läka och bli hel igen i sin egen takt.

Min ångest har iaf minskat nu och jag sover bättre på nätterna. Tar ångestdämpande läkemedel 1-2 gånger per dag. Den anti-depressiva läkemedlet borde börja verka så smått snart med. Känner mig inte lika hopplös som för en vecka sedan, men mörkret och tomheten omsluter mig fortfarande. Likaså gör tröttheten så nu skall jag gå och lägga mig...

"Och vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"