Det känns som att jag sakta fryser till is inombords... Jag känner mig kall, ensam och som att ett mörker omger mig. Varje stund får jag kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan. Jag vet int hur möe längre jag skall orka kämpa emot mina demoner och mörka tankar. Hur länge till jag kan tvinga mig själv att ta mig samman och inte visa min ångest inför andra. Hur länge till jag kan vara i obalans utan att bryta ihop helt. Det känns som att jag balanserar på en smal, smal lina som närsomhelst kommer brista. Jag vet int längre vem jag är i allt kaos och jag vet int vad jag skall göra. Jag vill bara vakna upp ur denna mardröm och må bra igen.
"Jag lyfter mina ögon upp till bergen.
Varifrån skall min hjälp komma?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar